Joacim Rosenlund

Ett tema i boken är vikten av samarbete för att ställa om samhället. En text som inte kom med i slutversionen i boken handlade om faktiska metoder för att öka samarbetsförmågan i gruppen och lösa problem. Två av dessa metoder följer här:

Sabotage

Om man vill ställa en fråga på sin spets går det att använda metod som kallas sabotage och bygger på en diskussion om vad deltagarna kan göra för att förvärra problemet så mycket som möjligt (Chevalier and Buckles 2019, s. 214). Med detta synsätt så får man nya insikter om problemet och vad som orsakar det. Det kan också vara en god ingång för en lättsam diskussion även om ämnet kan vara allvarligt.

Ett exempel på ett problem skulle kunna vara nedskräpning och en diskussion som bygger på sabotage skulle då handla om hur vi kan se till att folk skräpar ned så mycket som möjligt. Det kan handla om att ta bort alla sopkärl och halvera budgeten för avfallshantering – vilket i sig befäster att avfallshantering är viktigt för att motverka nedskräpning. Det är viktigt att följa upp en sådan övning med en mer lösningsfokuserad dialog eller på andra sätt göra samarbetet mer konstruktivt.

Backcasting

En annan spännande metod kallas för backcasting. Här är framtidsvisionen viktig som utgångspunkt. När man väl visualiserat framtiden går det med hjälp av backcasting att röra sig från framtiden till nutiden och därmed identifiera vilka steg som behövs på vägen.

Detta har använts framgångsrikt i tidigare hållbarhetsarbete genom att svara på vad som behöver göras för att nå en önskvärd framtid (Holmberg and Robèrt 2000). Det passar utmaningar som är stora och komplexa med långa tidshorisonter. I grunden handlar det om att mejsla ut alternativa framtider, olika scenarion som baseras på vad vi tror händer om vi fortsätter som vi gör idag och hur alternativa framtidsscenarion ser ut (Robinson 2003).

Tidshorisonten verkar variera i sådana studier men 25-50 år har använts. Intresset kan falna om det är för avlägset samtidigt som det inte fyller samma funktion om det är för närstående i tiden. Vad en sådan metod och synsätt gör bra är att formulera gemensamma mål att sträva mot. Om målen grundas i flera av deltagarnas intressen har lösningen större chans att lyckas. Det känns dessutom hoppfullt att visualisera en bättre framtid och det känns inte lika omöjligt att ta sig dit när detta delas upp stegvis.

Referenser

Chevalier, J. M. and D. J. Buckles (2019). Participatory action research: Theory and methods for engaged inquiry, Routledge.

Holmberg, J. and K.-H. Robèrt (2000). ”Backcasting—A framework for strategic planning.” International Journal of Sustainable Development & World Ecology 7(4): 291-308.

Robinson, J. (2003). ”Future subjunctive: backcasting as social learning.” Futures 35(8): 839-856.