Joacim Rosenlund

Se framför dig ett universitet där du har långa sjok av tid varje dag att fördjupa dig i de frågor du är nyfiken på och som främjar samhällsutvecklingen, där undervisning får ta tid och man hinner läsa en hel bok från början till slut. Givande möten i korridorerna med studenter och kollegor, ingen administrativ börda och gott om utrymme att tänka på. Kanske en vända till biblioteket eller en långsam promenad för att reflektera över senaste forskningsproblemet. Detta är förstås en fantasi!

Vissa veckor brukar jag inleda med att se över kalendern och försöka radera ett eller två möten. Det finns ett tryck på att delta i fler och längre möten med illusionen att mer blir gjort då. Varje dag kommer inbjudningar till kommittéer, granskningar, planeringsmöten där man klickar in sig på länken och halvhjärtat interagerar med avstängda kameror.

De mest givande undervisningssituationerna har varit de föreläsningar jag verkligen engagerat mig i och haft tid att förbereda. Ofta med manus och genomtänkta idéer baserad på en bred litteratur och egna erfarenheter. Seminarier inför vilka både jag och studenterna förberett oss noga och där vi tar oss tiden att diskutera kärnfrågorna i ämnet är också givande. Sådana exempel försöker jag återkomma till, men det ekonomiska trycket att undervisa i större klasser försvårar en sådan interaktion. I verkligheten har man inför föreläsningar bara några timmars förberedelsetid.

Nya idéer till forskning kommer ofta i stunder av stilla tillvaro där inget annat pockar på uppmärksamheten. Inför dessa har man kanske förberett sig med att läsa den senaste litteraturen på området eller spånat fram nya vägar framåt med kollegorna framför tavlan. I verkligheten handlar forskning mer om att under tidspress skriva ihop forskningsansökningar på fritiden för att säkra nästnästa års forskningstid. Det gäller att sälja in sina idéer och anpassa dessa till finansiärernas önskemål. Detta ska ramas in i två eller treårsperioder och dessa projekt får finansiering ska de stoppas in i en fullproppad årsplanering varefter processen startar igenom med nya ansökningar.

På min anslagstavla har jag satt upp en text: ”Challenge the culture of speed in academia!” lånad från boken ”The Slow Professor” av Maggie Berg och Barbara K. Seeber. Författarna menar att mycket i dagens universitetsvärld sker på marknadens villkor, där kunskap och forskning ska produceras i större mängd, genom fler artiklar och fler studenter som läser fler kurser med mindre medel. Den höga stressnivån bland universitetslärare är ett resultat av detta i kombination med pressen att konstant meritera sig. Författarna förespråkar ett motstånd mot det snabba och kostnadseffektiva universitetet där vi tar oss tid att diskutera med kollegor och studenter, där det finns oplanerad tid i kalendern för läsande, tänkande och skrivande.

Bokprojektet var ett sådant långsamt projekt som fick ta tid, drivet av skrivarglädje och ett friare format. Inom naturvetenskapen har populärvetenskapliga böcker inte samma meritvärde som vetenskapliga artiklar, men samtidigt gav mig detta motstånd i mikroformat större glädje än någon vetenskaplig artikel på engelska. En fysisk produkt som kan göra nytta utanför universitetet bortom det digitala där det mesta av arbetet sker. För att verkligen skapa förändring bestämde jag mig tidigt för att ta idén om samhällsnytta på allvar och det har visat sig vara en lika viktig del som undervisning och forskning.

Referenser

Berg, Maggie & Seeber, Barbara K. (2016). The Slow Professor. Challenging the Culture of Speed in the Academy. University of Toronto Press: Toronto.