Joacim Rosenlund

Jag började bära ett armbandsur på jobbet för några månader sedan. Uret fick jag av goda vänner i disputationspresent, men jag har mest använt det vid festligare tillfällen. Det är en del av en motreaktion, vill jag tro, mot det genomdigitaliserade livet, att i alla fall kunna titta på klockan utan att ta upp mobilen.

Egentligen är beroendet av klockan i sig ett sätt att foga sig inom modernitetens tidevarv, men att titta på armbandsuret finner jag rofullt på något sätt, snarare än stressande. Tider kommer jag fortsatt behöva passa, men hur jag gör det är upp till mig.

Vidare har jag funderat på att göra allt mitt skrivande på skrivmaskin och använda en fysisk kalender, men inser att det skulle väcka mer frustration än ge någon väsentlig nytta. Det gäller att hitta den rimliga balansen som passar en själv. Skrivandet har gått fortare fram än väntat denna höst så det är synd att bryta en metod som funkar.

Kanske är det här bara en reflektion som följer firandet av den oundvikliga 40-årsdagen, men det är ingen kris, snarare en möjlighet att blicka mer framåt än bakåt vartefter klockan går. Det finns ännu mer spännande saker kvar att göra och uppleva i både vardag och arbete. Kanske är det bara en reflektion av mitt liv som tidspessimist.

Julledigheten väntar, och jag önskar alla läsare en härlig ledighet!

Tillägg: En dag efter att jag skrivit det här gick ena remmen på klockan sönder, ett konstigt sammanträffande, kanske en hint om att släppa tiden under kommande ledighet?