Tankar om det snabba samhället

Människan tycker om att skapa, människan är ett socialt djur. För mig som skriver är datorn det viktigaste verktyget, det är svårt att komma ifrån. Ändå känner jag rätt ofta att jag sitter för mycket framför skärmen. I koppling till ett skrivprojekt om människan och naturen började jag rota runt i förklaringar till den frustration och stress som många känner i det moderna samhället.

Filosofen Byung-Chul Han beskriver ett prestationssamhälle där alla hela tiden har förbättringspotential. Vi hejar på varandra att göra mer, jobba längre och prestera det där lilla extra. En sorts disciplinerande positivitet där vi hyllar hårt arbete, de som går upp en timma tidigare, multitasking. Han menar att detta leder till depression och utmattning, vi tappar fokus, för i prestationssamhället är det slöseri med perioder av lugn och ro. Att tänka och reflektera är ineffektivt. Att göra motstånd mot detta samhälle är att säga nej, att stänga av telefonen och jorda sig i naturen.

Sociologen Hartmut Rosa argumenterar för att det accelererade samhället är problemet. Allt går snabbare och får ett högre tempo, tillväxt och effektivitet är mantrat. Vi kan snabbt ta kontakt med kollegor och förväntar oss ett snabbt svar i gengäld. Allt sker direkt och vi kan få snabba svar på de flesta frågor. Vi balanserar massa appar med notifikationer. Samtidigt är våra hjärnor begränsade och hinner inte alltid med i ett samhälle som pågår i så hög takt.

Det händer mer och mer, mailkorgen fylls upp av olika extrauppgifter. Det organisatoriska slammet, som Mats Alvesson skrivit om, handlar om möten inför möten, utvärderingar av utvärderingar, mätande för mätandets skull och andra uppgifter som egentligen inte hör till ens grundläggande arbetsuppgifter.

Personligen har jag börjat att tillämpa strategier för att hantera ovanstående samhällsdiagnoser. Jag har blivit bättre på att säga nej och sätta rimliga krav på mig själv. Det går att säga nej ibland och bra nog kanske faktiskt är bra nog.

Jag har en målsättning (som inte alltid lyckas) att börja dagen analogt, vänta en stund med att starta datorn för att i stället planera upp med penna och papper. Under dagen går det också att lägga in analoga öar, kanske en timme eller så, med arbetsuppgifter som kan lösas utan avancerad teknik. Ibland använder jag en anteckningsbok för att skriva ned funderingar och jag kollar på mitt armbandsur i stället för att ta upp mobilen. Något som går att ta på i kontrast till det flyktigt digitala – som detta inlägg förvisso är en del av…